Jeppa Olsson "Mög Jeppa" byggde Villa Naturen i Österslöv
på 1940-talet

 

Det var 1938 som Zanners Olof och hans fru Ester i Österslöv fick besök vid sin grind av en liten man från Kristianstad. Gården var isolerad då kreatursbesättningen hade blivit smittad av mul- och klövsjuka så ingen fick vare sig gå ut eller in via den låsta grinden utan genomgripande desinficeringsåtgärder. Mannen berättade att han hette Jeppa Olsson och han fick snällt stanna kvar vid grinden och där framföra sitt ärende till Olof. Jeppa ville arrendera gårdens sjötomt nere vid Råbelövssjön och bygga ett litet sommarhus. Jeppa berättade att han tidigare bott på Östermalm i Kristianstad och varit åkeriägare och ägt flera hästar och vagnar samt en bil av märket Ford. Tyvärr hade hans astma satt stopp för hans verksamhet och han var nu gårdskarl hos fältläkaren vid artilleriet Andreas Bruzelius  och bodde på vinden i hans fastighet på Östra Storgatan. Familjen Bruzelius ägde också en gård i Österslöv inte  långt från Zanners. Olof använde inte sin mark vid sjön, för där var vegetationen av björk, al och sly tät och marken fuktig. Det  behövdes mycket röjningsarbete för att ett hus, om än aldrig så litet, skulle få plats. De båda männen tog varandra stadigt i hand, ett fullgott löfte på att de var överens om ett arrende för 30 kr per år.

I byn Österslöv gick livet sin lugna stilla gång. Reglerna och försiktigheten kring den smittsamma mul- och klövsjukan hade gett resultat och läget var under kontroll. Inga fler besättningar hade blivit smittade och slaktade. I början på året kunde man höra på radion att tyske rikskanslern Adolf Hitler hade tagit befälet över den tyska krigsmakten. Det började också bli känt att Hitler hyste agg mot det judiska folket. En mörk skugga av ett annalkande krig började falla över Europa. Den svenska regeringen gav hemliga direktiv till säkerhetstjänsten. Den skulle övervaka post-, telegraf-, telefon- och radiotrafik.

Nästan varje dag kom Jeppa Olsson resande med tåget från Kristianstad till Österslövs station. Han var 63 år, klädd i mörka kläder och på hjässan bar han en keps. På söndagarna hade han klätt upp sig genom att han bytt ut kepsen mot en hatt. Han promenerade på rälsen efter tåget norrut till den väg som i dag heter Kämpasträdet. Där gick han ner till Kämpalandet vid Råbelövssjön och vidare ca 100 m norrut längs med sjökanten. Han passerade huset där byns skräddare Kalle och hans syster Alma bodde. Området strax bortom deras brygga som låg lite avsides hade Jeppa arrenderat. Där började nu ett och annat träd att falla för hans yxa och såg.

Till grundläggningen av sitt blivande hus fick han hjälp av ungdomarna Fritz Bruzelius och hans vän Harald Terne vars morbror hette Axel Möllerberg på Tomarps gård.

Under Jeppas snillrika överseende grävdes den fuktiga jorden bort till en början på ett område av 3 x 3 m bredd och 1½ m djup och fylldes med kraftig lera uppblandad med natursten.

Efter grundläggningen kunde Österslövsborna vissa dagar se Jeppa vandra på grusvägen nedför Klockarebacken och genom byn med sin cykelkärra. Han frågade handlarna, smederna, vagnmakaren, byggmästarna, bönderna och många andra om han kunde få lite virke till sitt hus. Kärran blev full av allehanda prylar. Många frågade sig hur han skulle kunna bygga ett hus av sådant skräp. Men Jeppa kunde. Hela sommaren arbetade han febrilt och man kunde varje dag höra hans hammarslag nere vid sjön  Var en bräda för lång sågade han inte av den utan den fick bli  fortsättning på nästa vägg. På så sätt blev huset större och större.

1939 blev ett sorgens år för Europa och hela världen. Den 1 september gick tyska trupper in i Polen och Andra världskriget var ett faktum. Jeppa Olsson som man i byn hade börjat kalla Mög-Jeppa, för att han alltid var så skitig, berättade att han förutom bostad till sig själv också skulle bygga ett skyddsrum  som skulle användas när tyska nazister liktställt med en naturkatastrof skulle komma och invaderar Skåne. Han talade ofta med hänvisning till bibliska citat och gav ett intryck av att han kunde hela bibeln utantill, speciellt det gamla testamentet. Han kände sig utvald av Gud och berättade  om självupplevda  uppenbarelser av Frälsaren i en röd mantel. Han beundrade speciellt Noa som byggde sin ark före syndafloden för att rädda de goda levande arterna för framtiden. Genom sitt intresse för Noa hämtade Jeppa vissa detaljer till sitt hus från arken se 1. Mos. 6:15. De godaste människorna på jorden var för Jeppa Kristianstads sjuksköterskor och de skulle i första hand skyddas i hans hus.

1940 stod en ny skola i två våningar med källare färdigbyggd i Österslöv trots kriget.  En hel del virke hade blivit över och det fick Jeppa av byggmästaren. Jeppa som var liten men stark tog virket på ryggen och bar ner det till sjön 

Allt eftersom åren gick hade Österslövsborna blivit mer och mer intresserade av Jeppas bygge och många tog sig en söndagspromenad ner till sjön. Ryktet i byn berättade nämligen att Jeppa byggt ett märkligt hus. En Kristianstadsbo bidrog också till finurligheterna genom att i sin tur berätta om när Jeppa som åkeriägare var ute och skjutsade några damer i sin Ford tog bensinen slut. Han hade då frågat damerna om någon av dem hade saft på en flaska.  En av dem överlämnade en sådan flaska till Jeppa. Han hällde innehållet i bensintanken och bilen gick...

I augusti 1945 efter Japans kapitulation tog Andra världskriget äntligen slut och alla människor i hela Sverige fick en mer optimistisk syn på livet. Ransoneringskorten på mat och kläder började sakta försvinna och det började komma importerade varor till affärerna såsom apelsiner och bananer. De familjer som redan innan kriget hade köpt bil och inte monterade in gengasaggregat när bensinen tog slut kunde nu damma av sina bilar, sätta tillbaka de av staten beslagtagna däcken, inhandla bensin och åka på utfärd. Några skyddsrum för sjuksköterskorna hos Jeppa var för tillfället inte längre aktuellt.

Ryktet om Mög-Jeppas unika hus i Österslöv började sprida sig vida omkring och 1949 fick Jeppa fler och fler besökare. Han satte upp skyltar och pilar som berättade om hur hans besökare skulle gå på sin rundvandring. Nu var det inte bara ett hus han hade byggt utan flera. Han var troligtvis också en affärsman för nu började han även att ta 25 öre i entréavgift. Den observante besökaren såg tydligt på skyltarna att Jeppa var mycket sämre på att skriva än att spika. Orden var nämligen ofta felstavade och många bokstäver var spegelvända. Kristianstadsbladet och Vecko-tidningen Se började förstå att det var ett unikt livsverk som Jeppa byggt och kom och gjorde reportage. Villa Naturen väckte ett berättigat intresse från tidningarnas läsare  och ännu fler besökare från när och fjärran kom till  Österslöv och Villa Naturen som Jeppa hade döpt huset till.

Nu anlände det bussar varje helg med besökare. De parkerade på grannens tomt och Kalle skräddare blev arg. Han satte upp en bom så ingen kunde passera. Men ingen kunde stänga ute Jeppas besökare. Hur det nu gick till så fick Jeppa en egen väg tilltrampad parallellt med järnvägen fram till sitt hus.

Det var ett annorlunda bygge som mötte besökarna. Bland vajande alar och björkar fanns flera hus. Alla var målade svarta med tjära och en vit färg som troligen var kalk. Det största huset var nog på det högsta stället ca 15 m och bars upp av växande kraftiga björkar och alar. Det var med andra ord det första trädhuset i trakten. Vid ingången till huset fanns en trappa som slingrade sig genom huset runt, runt förbi flera små rum i olika våningar för att till sist komma ner och tillbaka till utgångsläget. Alla rummen, ca 20 st hade en historia och var bara byggda för rummet själv och för dess besökare eller som Jeppa själv förklarade ”rummen är en skapelse i konstens fantasi”. De hade olika namn. ”Tornrummet” låg högst upp och där hade man en fantastisk utsikt ut över Råbelövssjön mot Balsberget. ”Blå salongen” och  ”Gröna gemaket” var klädda med reproduktioner av klassiska konstverk.  Ett rum hette ”Kärleksnästet”, där väggarna var dekorerade med utklipp och affischer från den tidens filmer och skådespelare som Greta Garbo, Edvard Persson, kärleksscenen på stranden  med Vivien Leigh och Clark Gable i filmen ”Borta med vinden” från 1939  m.fl. Märkligt nog hade alla dessa kända skådespelare, som Jeppa beundrade, också skrivit i hans gästbok...

För att få upp bland annat byggnadsmaterial och möbler till de olika rummen hade Jeppa installerat hissar som han vevade upp. Någon el fanns inte i huset. Vissa väggar mellan rummen spikade Jeppa inte upp förrän möblerna var på plats. Av den anledningen kunde han inte flytta möbler från rum till rum då dörrarna var för låga och smala. Kanske berodde det på att Jeppa skar till en ny  tumstock varje vecka och den fick på så sätt lite olika längd.

Längst ner i detta stora hus fanns det en badbassäng byggd för sjuksköterskorna från Kristianstad. Vattnet som skulle pumpas upp från sjön kunde värmas upp med hjälp av solen och svart tjärpapp.

Från det högsta huset gick en gungande hängbro över till ett lite lägre tvillinghus med 3 våningar. Denna bro kallades för ”Suckarnas bro”. Räcket på bron bestod av lysrör som var fyllda med betong. Under de kalla vintrarna i början på 1940-talet hade glaset frusit sönder och fallit av. Kvar var bara betongen. Detta hus var Jeppas sommarbostad. Här hade han sin säng, sin bibel, sin vedspis, sitt fotogenkök och andra ting för sina praktiska behov. Vatten till hushållet pumpades upp genom en propeller på husets tak och värmdes upp i en takbehållare av plåt monterad runt skorstenen till vedspisen. Dasset fanns på tredje våningen men det var också användbart på de nedre våningarna. Det var viktigt att alla luckorna var öppna om man använde det översta dasset så att det var fritt fall ända ner till marken

I en grävd kanal några meter från sjökanten låg ett båthus på stolpar där Jeppa i vattnet förvarade en ålasump med flera insjöålar som skulle bli hans middagsmat. Huset inrymde också ett badrum där badkaret var en utdragssäng klädd med tjärpapp. Jeppa  hade döpt rummet till ”Borsta mig på ryggen”. Det fanns dock Österslövsbor som sett Jeppa långt ute i Råbelövssjöns vatten med kläderna på. De trodde att han råkat ut för en olycka och ville komma till hans hjälp. Jeppa hade då avböjt och förklarat att han badade med kläderna på, för då blev både hans kropp, själ och kläder rena på en gång. Men trots detta tillvägagångssätt hade Jeppa också installerat en snillrik tvättmaskin med en träpropeller i en tunna som snurrade runt med hjälp av bakre delen på en cykel där navet, cykelkedjan och tramporna fungerade som en vev för att dra propellern runt med tvätten.

Längst bort från sjön uppe på land fanns under det så kallade båthuset även en fängelsehåla där fönstren var försedda med järngaller. Troligtvis var den byggd för Hitlers nazister om de skulle komma till Villa Naturen.

Gick man ner och satte sig i ekan i den grävda kanalen såg man Råbelövssjöns enda ö mellan vassruggarna. Ön som heter Byorren ligger i Håstad och är en allmänning än i dag som ägs av Håstads byalag. Det finns en gammal skröna som säger att en enögd tjuv som hette Emil hade grävt ner en massa kyrksilver på ön när han var förföljd. Det är säkert många som under senare år har försökt hitta skatten på ön men ingen har lyckats. Kanske gick Jeppa också i land och kollade när han var ute på sina fisketurer för att fånga dagens måltid. En kväll blev han i varje fall strandsatt på ön då hans hemmabyggda, tunga motor på hans hemmasnickrade, tjärade båt bara la av. En vänlig Österslövsbo som den kvällen också var ute och fiskade kom den gången till Jeppas räddning så han kunde sova i sin egen säng på natten.

När det var söndag kväll på sommarhalvåret gick Jeppa med en spann med pengar, som var en del av helgens entréavgifter, till prästgården och prästen Edvard Åkesson, Dessa pengar användes på Jeppas önskan till aktiviteter i söndagsskolan men också som bidrag till utfärder, inköp av cyklar, böcker, pennor mm till vissa av skolbarnen i församlingen. Pengarna som Jeppa behöll för eget bruk bad han Frans Wiberg som var stins i Österslöv att sätta in på Postsparbanken som var postens egen bank. Postkontoren fanns vid denna tid på järnvägsstationerna.

Jag var barn på den tiden när Mög-Jeppa var en turistattraktion i Österslöv. Flera dagar i veckan på sommarhalvåret gick jag och min vän Birgitta från stationen via järnvägen ner till Jeppa. Ibland var han snäll men ibland var vi lite mer försiktiga med att tilltala honom.  Pojkarna som bråkade en hel del med honom fann för gott att ibland springa därifrån då han kunde skrämma dem rätt så ordentligt när han blev arg. Bland annat hotade han med att sätta dem i finkan i båthuset eller i en tunna med tjära. Alla vi barn och ungdomar som vistades i Österslövs by vid den tiden tyckte att Jeppa, trots sin argsinthet, var en väldigt spännande person.

1955 lämnade Jeppa Villa Naturen i Österslöv för gott efter 17 års byggande. Han var då 80 år och flyttade in på ett ålderdomshem i Kristianstad. 1960 hade hans hälsa blivit sämre och han avled på St. Lars sjukhus i Lund.

Trots att Jeppa inte längre bodde kvar i sitt Villa Naturen på somrarna var det många personer som ändå besökte huset. Nu var det ju gratis att se sig omkring när ingen Jeppa längre tog entréavgift. Läraren Bo Åkesson i Österslöv skola tog tillfället i akt och filmade när glada barn spelade teater i anslutning till Villa Naturen. Själv visade jag gärna mina långväga gäster som kom till mitt hem i Håstad de unika husen vid Råbelövssjöns strand. 1974 beslöt Kristianstads storkommun att Jeppas hus skulle eldas upp. Kommunledningen ansåg att det var en sanitär olägenhet och att människor, speciellt barn, kunde skada sig i de förfallna husen.

Jag cyklade från Håstad ner till sjön kvällen innan husen skulle eldas upp för att få se Villa Naturen en sista gång. Det var 34 år sedan Jeppa började spika på sitt hus. Det var nitton år sedan hammarslagen hade tystnat och det var 14 år sedan Jeppa hade avlidit. Vegetationen hade brett ut sig under åren som gått och till och med växt in i huset. Fönsterrutorna var sönderslagna och den långa trappan och hängbron ostabila. I vissa av rummen hade besökare byggt kojor och lämnat efter sig tomflaskor och annat skräp. Dörrarna stod och slog för vinden, getingarna hade byggt bo på många olika ställen. Fotona på filmstjärnorna var mögliga och sönderrivna. Ovanför husen kraxade kråkorna. Det var nästan en kuslig stämning, men jag kände också vemod när jag tänkte på alla glada skratt som ekat mellan väggarna. Solen gick sakta ner över sjön och det började skymma. Det kändes lite tungt att en epok var över.

Nästa dag kom brandkåren från Kristianstad. Det blev en häftig brand då tjäran på väggarna och allt papper var väldigt lättantändligt. Det berättades att jättehöga eldslågor speglade sig i den blanka Råbelövssjön så till och med branden blev ett konstverk för åskådarna i Ekestad, Helmershus och på Balsberget. Till sist när elden hade falnat återstod bara svart aska och brandskadade träd.

Film och litteraturförteckning

Jeppa och Villa Naturen. Artiklar i lokalpressen under 1950 och 1960-talen.
Villa Naturen i Österslöv. Reportage i veckotidningen Se under 1950-talet.
Sveriges udda konstnärer. Film på TV på 1970-talet.
Särlingar i konsten.
Bok av Hans Nordenström från 1978. Där Jeppa framställs som ett arkitekttoniskt geni präglad av sin religion och av djupsinnighet.
Jeppa byggde Villa Naturen.,Artikel i Kristianstadsbladet av Christer Olofsson och Bengt Olén 1978
Jeppa Olsson eldsjälen bakom Villa Naturen.  Artikel i Arbetet av Kristina Kappelin den 19 juli 1983
Mög-Jeppa gör succé på museum. Artikel i Arbetet den 10 augusti 1983 av Anna Börje
Jeppa och hans  Noaks ark – Villa Naturen. Film på TV av Staffan Lamm 1983
Min far – Inspektören. Dokumentärfilm från Kristianstad på 1950-talet av PeÅ Holmquists
Jeppa och Villa Naturen. Broschyr sammanställd av Sune Nordgren och Staffan Lamm i samband med en välbesökt utställning sommaren 1983 på Regionmuseet i Kristianstad. Utställningen lånades senare ut till andra museum.

 I min bok från 2018 berättar jag om Jeppa.

 

Tack till:
Birgitta Hall född Wiberg, Seija Thörn född Souckas, Rose-Marie Persson född Wiberg, Anna-Lisa Karlsson född Svensson, Johnny Göransson och Claes Göransson för fina barn- och ungdomsminnen.
Bo Åkesson för foto från hans film på 1960-talet.
Sven-Gösta Johansson som jag sökt men ej funnit.
Kerstin Ingelmark, Regionmuseet Kristianstad.

 

 

 

 

Tillbaka till välkomstsidan

   Sidorna skapade av YPL text & bild   Uppdaterad 2024-10-02 ©